Skriv ut siden

Om film og fotografi

Kritikk Av Marit Aronsson (28.03.2011 00:39 | Sist endret: 15.11.2011 16:24)


IMG_8000Det är sällan jag ser en sådan utställning som med omedelbar verkan gör min blick klarare och skarpare. Kaja Leijons utställning utan titel på Trøndelag Senter for Samtidskunst är en sådan. Med sina filmer och fotografier ifrågasätter hon vår verklighetsuppfattning, och utforskar övergången mellan verklighet och fiktion.

I rummet mot gatan visas fyra fotografier med klart filmatiskt uttryck. Ett av dem visar en kvinna med gevär i handen. Ett annat några flickor som läser en saga i ficklampans sken under en filt. Intill det en diptyk med två väninnor som sitter intill varandra i något som ser ut att vara en kinosal. På den ena bilden ser de framåt, och på den andra ser den ena kvinnan på den andra, vilken verkar helt uppslukad av det hon ser. Här kommer hela utställningens tema tydligt till uttryck. Blicken, perceptionen, det jag ser och det de andra ser, att bli sedd är att bli till var det väl någon som sa, var det Martin Buber?

Längre in i lokalen blir det ännu bättre. Filmen Screening består av en mängd korta klipp från en fotostudio. En och en filmas några olika unga skådespelerskor i något som ser ut som auditions. De står en smula nervöst och iakttar det som sker bakom kameran, tar emot instruktioner av någon vi inte ser. De liksom väntar på att bli aktiverade; gör ansatser, glider in och ut av en roll, en sinnesstämning. Det är just den här övergången mellan skådespeleri och verklighet Leijon fokuserar på. Filmen skapar en egen slags realitet där hon undersöker hur vi skapar oss roller, och hur vi förhåller oss till dem. Vad jag vet har hon mest arbetat med unga kvinnor, och är en själv, så vi kan anta att det handlar om kvinnors eget rollskapande i förhållande till en (manlig?) dominans.

Det finns alltså en möjlig läsning av hennes verk som feministiska, med uttalad hänvisning till Bordieus begrepp symboliskt våld, vilket är en form av makt där dominansförhållandet är ett förkroppsligande av mannen som norm. symboliska våldet är ett sätt på vilket vår felaktiga uppfattning om den manliga dominansen som något naturlig förs vidare. Befriande nog är detta dock inget hon skriver oss på näsan i sina verk. Tvärtom är de först och främst visuellt och narrativt starka, och har rum för många tolkningar och associationer.

I Screening befinner man sig som betraktare nära och på avstånd på samma gång. Råheten i klippningen bidrar till detta; studion syns, mikrofonen syns, kameran letar fokus. Vi iakttar en iakktagande och iakttagen skådelspelerska, och så börjar jag iakkta de andra iakttagarna i rummet - med en ny blick, som har bättre skärpa. Det slår mig att vi går alla omkring med en kamera obscura i ansiktet.

En annan dag går jag till galleriet i snöstorm. IMG_8041Det har blivit kall vinter igen, och nere i källaren blir min längtan till sommaren ännu starkare än tidigare. I filmen Resonances är det nordisk sommar, en ung fräkning  kvinna går i skogen med mikrofon och lurar; lyssnar intensivt på ljuden från naturen som omger henne. Ljuden är så starka så balansen rubbas mella syn- och hörselintryck. Det audiella tar över. När jag sett filmen ett par gånger upptäcker jag att det finns flera ljud som liksom inte hör dit; människoröster, eller förresten, kan det stämma? Jag börjar tvivla på mina egna sinnen.

Kvinnan tar så ett bad i sjön, men spanar hela tiden mot strandkanten och hur vinden rör sig i buskarna. När hon sedan går hemåt i gruset faller skymningen och hon blir allt oroligare och springer till slut ut ur bild.

Det är, förutom en klar scenisk likhet, något underliggande fasaväckande i Resonances som påminner mig om en scen i Tarkovskys Offret. Erland Josephsons rollfigur Alexander befinner sig en sommardag i en gles skog med högt gräs som susar ljudligt i vinden. Där håller han en monolog om människans trångsynthet som gör att hon ständigt befinner sig i försvarsposition, mot varandra och t. o. m. mot naturen, som vi är en del av. Resultatet har blivit en civilisation byggd på styrka, makt, skräck, beroende, säger han.

 

Kaja Leijon
Film och fotografi
Trøndelag Senter for Samtidskunst
18.03.2011 - 10.04.2011



Related news

No Comments

Add a comment:

*Required fields




Subscribe to comments RSS Feed