Skriv ut siden

Misforstå

Kritikk Av Markus Lantto (08.01.2011 18:52 | Sist endret: 21.09.2011 18:36)

En stor … vaddå? täcker större delen av TSSKs fönster ut mot gatan. En stor rörelse, ett jordskred, ett galaktiskt stoftmoln som hindrar ljuset mellan stjärnorna att nå varandra, eller en hemlighetsfull tanke. Nej, det är MDF-plater som står upp med hjälp av ett hemsnickrat stillas av trä. Den har en framsida och en baksida, en med färg som berättar om verdensrommet utåt mot trafiken, och en färglös, eller trävit som det heter, inåt som helt sakligt berättar vad den är byggd av. Och förlorar likväl aldrig sin integritet. -Jag ser ut så här, det här är jag, och passar det inte så kan du dra åt helvete.

Hela installationen i det yttre utställningsrummet har den här estetiken. Det är på fullt allvar, och har samtidigt inga som helst problem mobilbildemed att de bara är kulisser. Sissel Mutale Bergh ger kropp och djup i platerna med sina blanka kraftfulla färger. Kraftfulla utan att bli smaklöst färgglada. Och så sitter de ihop i varandra med alldeles för långa skruvar, men det är bara som det ska. Träden är kanske inte träd men ordlösa pratbubblor eller magsäckar med varsin tarm som hänger ner, de svänger i vinden eller vinkar till oss. Jag står och fabulerar fritt med mina vänner, pekar och säger att den som hänger däruppe får mig att tänka på sommerfugler och muskelvävnad. Efteråt minns jag inte riktigt vad det är jag har sagt, det finns ju så mycket att prata om: hur ska man få ihop livet och ekonomin, hur lång startsträcka behöver man innan man kan börja göra konst, hur skiljer man på de människor man kan ge en kram från de som man bara tar i hand när man ses på en åpning? Vilka tittar man bara på och nickar lite osäkert?

Det som är så befriande är att jag inte behöver bekymra mig om de enkelte gjenstander, ty allt är ett. Ett kakafoniskt larm av färger och former som tar fysisk plats i rummet, det blir trångt bland alla besökare med vernissagevinglas i händerna. Vi tycks rotera runt i större grad än vi gjort om det hade handlat om en ren maleriutställning. Jag lyckas tränga mig fram till konstnären, och precis när jag ska formulera något djupt intelligent spørsmål, går hon iväg för att prata med någon annan. Efteråt minns jag inte vad jag hade tänkt fråga om. Det är en rörlig utställning.IMG_4819

Allt är ett. Jag ser på de andra besökarna som plötsligt själva ser ut att vara en del av installationen. De ska snart säga sina inövade repliker, lyfta ett spjut, sjunga en sång, köpa en get. Vilken roll spelar jag själv? Jag anar ljudet också som ingår i installationen, men det försvinner nästan helt och lämnar mycket litet intryck. Det är bara ljudet av ett strykinstrument, kanske en ngoni, som fastnar i medvetandet. Antagligen funkar det helt enkelt inte med små diskreta ljud på en åpning. Jag får väl gå tillbaka och ta reda på vad det var jag missade. Det intryck som ändå hänger kvar är det elektroniska, icke-organiska ljudet, och de kallvitt blinkande små lamporna som bryter mot de fysiska formerna. Eller möjligen bryter de mot min egen känsla och mina egna minnen av Afrika.

Det har jag inte nämnt: Bergh har ju studerat och bott flera år i ett par afrikanska länder. Det är helt tydligt att hon lyckats fånga upp en ”afrikansk” estetik. Jag är tvungen att sätta citationstecken runt afrikansk eftersom vi nu snackar om en hel kontinent, och att jag bara är en viting som vandrat längs Saharaöknens strand i ett par veckor för en massa herrans år sedan. Jag vet ingenting om Afrika. Men jag minns de stjärnklara nätterna när vi sov på taken till lerhyddor och den enormt starka närvaron av naturväsen. Trädgudar. En helt fantastisk resa som jag kan berätta mer om nästa gång jag skriver kunstkritikk.

Det finns en del 2 också, Sissel Mutale Berghs malerier. Inramade och upphängda som sig bör, i den inre delen av lokalen. Här kan jag naturligtvis förlora mig i långa berättelser om vad det är jag ser när jag går från bild till bild, men ni kan ju lika gärna hitta på era egna. Tekniken är ”häll bläck på ett papper”. Konsten får skapa sig själv när bläcket flyter ut i alla riktningar.

IMG_4802Men så enkelt är det ju aldrig. Vi kan aldrig svära oss fria från skapandet när vi väl har satt igång en process. Bläckmalerierna är hennes och ingen annans. Jag slår vad om att det finns folk som kan ställa ett horoskop på konstnären bara av att se på hennes bläckmalerier. Först blir jag skuffet av att alla malerier heter Utan Titel, det är så osexigt, men nu tror jag hon gjorde rätt som inte har stängt in bilderna i titlar som de måste leva upp till. De får vara sig själva.

Jag tror att vi berättar vår egen historia också när vi gör oppvasken. Våra inre sänder ut vibrationer i våra kroppsrörelser och vidare ut i Konsten, eller i vad som helst. Det ena vidrör det andra som vidrör det tredje. Hur var det nu: om en sommerfugl slår med sina vingar i Kina så är det snart någon på andra sidan jorden som vinner en bil på lotteri.

Jag märker att jag kommer tillbaka till ett tema: Berättelser. Dvs. inte Åsikter, Meningar, Påståenden. Inte ens Frågor. Berättelser som vi får med oss hem att göra vad vi vill med. Vad Sissel Mutale Bergh vill få sagt med sin konst får hon förklara själv. Det blir bättre så.

När jag beger mig ut från TSSK ser jag att glaset är täckt av imma, det är så många som andas därinne nu, och jag ser att det är små hål i den stora grejen i fönstret genom vilka det skjuter ut ljusstrålar. Jag och min son ska läsa Donald Duck när vi kommer hem.

Sissel Mutale Bergh
Misforstå

Trøndelag Senter for Samtidskunst
7. - 30. januar 2011



Related news

No Comments

Add a comment:

*Required fields




Subscribe to comments RSS Feed