Skriv ut siden

Forløsende skifte

Intervju Av Marit K. Lykken Flåtter (05.07.2011 12:11 | Sist endret: 05.08.2012 12:16)

Screaming from the Montain  Landscapes and viewpoints,  Sørlandets Kunstmuseum. Kristiandsand

Intervju med Pontus Kyander, ny direktør ved Trondheim Kunstmuseum.

Kunstviter Pontus Kyander tiltrer direktørstillingen ved Trondheim Kunstmuseum fra høsten 2011. Han kommer fra stillingens som direktør ved Sørlandets Kunstmuseum SKMU hvor han har fått gode skussmål for sin innsats med å "internasjonalisere" institusjonen. I de knappe to år han har vært ved SKMU, har han blant annet kuratert storsatsningen Screaming from the Mountain, som åpnet i juni i år.

Kyander selv har ganske ubeskjedent hevdet at SKMU har forandret seg mer under hans ledelse det siste året, enn museet har gjort de siste fem-ti årene. I lokalavisen Fedrelandsvennen svarer han på en kritikk av tidligere dir. Erlend Høyersten (nå dir. ved Bergen Kunstmuseum) at arbeidet han har gjennomført sammen med personalet, ikke er et midlertidig fenomen, men resultatet av et systematisk arbeid.

Kyander står riktignok bak en del satsninger ved SKMU, som utstillingen med innkjøpte arbeider av AK Dolven: The Day the Sky Became My Ground, 2010. I tillegg trekker Kyander fram prosjektet Roving Eye: Video fra Sørøst-Asia, 2011, et samarbeid med kurator Joselina Cruz, som eksempel på gjennomførte prosjekter. I pågående Screaming From the Mountain, hans mest komplekse kuratorarbeid hittil, har størrelser som Isaac Julien, Cornelia Parker og Job Koelewijn blitt invitert til å gå i dialog med verk av C. F. Hill, August Strindberg, og Kitty Kielland.

Man kan forestille seg at Pontus Kyander besitter en god porsjon irrasjonalitet, i det han forlater et arbeid han såvidt har rukket å skissere omfanget av, og det ligger en god del forventninger til vedkommende som tar over posisjonen ved Trondheim Kunstmuseum. Det kan likevel innvendes at et eventuelt press om å utføre banebrytende arbeid dempes. Det skal ikke store grepene til for å vise til forandringer ved en institusjon som gjennom flere åremål har ligget med brukket vinge. Muligheten for å genuint forme hva institusjonen skal bli, kan anses som relativ stor.

 

ArtSceneTrondheim, er som de fleste andre positivt nysgjerrige på hva vi kan vente oss framover og har derfor bedt om en samtale, i form av et epost intervju.

Marit K. Flåtter: Først, gratulerer med å ha takket ja til stillingen som direktør ved Trondheim Kunstmuseum. Kan du si litt om hva det var som fikk deg til å vurdere stillingen i første omgang, også, med tanke på at det oppfattes som du såvidt har begynt å skissere SKMUs posisjon, nasjonalt?

Pontus Kyander: Tiden Screaming from the Montain  Landscapes and viewpoints,  Sørlandets Kunstmuseum. Kristiandsandpå SKMU har varit en fantastisk utfordring, och jag menar att jag "levererat" betydligt mer än man rimligen kan begära. Jag har förändrat mycket på kort tid, det har inte varit lätt, och jag har lärt mig mycket. För SKMU gäller det nu att finna en chef som kan fortsätta arbeta mot det internationella (utan att glömma platsen där museet står), och få med sig personalen på det fantastiska äventyr det är att arbeta med såväl samtida som historisk kunst.

Rent personligt passar det mig bättre att arbeta i en storby som Trondheim med en konstnärlig och intellektuell miljö att både ta stöd i och att utfordra. Jag gillar att man pratar om konst, att det man gör får respons, också kritisk sådan. Konstmuseet ska med sin institutionella tyngd vara med och driva konstlivet framåt, framför allt genom att aktivt introducera ny konst.

MF: I pressemeldingen fra TKM, viser du til at du i årene ved Sørlandets Kunstmuseum har jobbet med indre struktur (organisering) og oppbygging av utstillinger i forhold til rommene, et grep og en erfaring som åpenbart vil være viktig i kommende stilling. Videre kan man lese på nettsidene til SKMU at museet artikulerer sine målsetninger som ikke mindre enn: "... ambisjoner om å bli ledende i Norge på presentasjon av både norske og internasjonale kunstnere." Hva oppfatter du vil være forskjellen mellom hvordan disse to museenes drives, og har du gjort deg noen tanker om hva som vil være de viktigste satsningsområdene ved Trondheim Kunstmuseum framover?

PK: Skillnaderna mellan SKMU och TKM är åtskilliga. På SKMU är det mesta ganska nytt, byggnaden har lite drygt tio år bakom sig som konstmuseum. Samlingens kvalitativa tyngd ligger mest i det nya, i samtidskonsten. Samtidigt som utställningsprogrammet i huvudsakligen är inriktat på det samtida, är publiken förhållandevis ovan vid just samtidskonst.

På TKM är man i ett betydligt äldre hus, åtminstone som just konstbyggnad, och samlingen har betydligt mer historisk tyngd. Men man har samtidigt en miljö som är betydligt mer insatt i ny konst och konstdebatt, där en rad gallerier, Kunstnersenteret, ArtSceneTrondheim o.s.v är aktiva. Det betyder å ena sidan att när man arbetar med samling och med konsthistoria, har man ett betydligt bredare register till sitt förfogande. Å andra sidan kan man vara mer komplex i sitt arbete med det nya, och det finns ett starkt behov av att museet tar initiativ, introducerar konst och är delaktigt i samtalet om konst och konstens roll.

TKM ska vara Trondheims viktigaste aktör på konstfältet, stå för de tyngre produktionerna men också kunna improvisera kring det helt nya.

MM 020571MF: Du har lagt vekt på den lokale kunstscenen og museets utviklingspotensial, hva legger du i dette?

PK: Trondheim har konstakademi, flera konstnärsdrivna gallerier, med tiden kanske en konsthall, och man har ett tydligt engagemang både bland yngre konstnärer och bland äldre. Det finns både engagemang och konflikter på plats, det tror jag på det hela taget är bra. Vi har en sammansatt publik att arbeta mot, alltså måste vi ha ett sammansatt sätt att arbeta med konsten och i förmedlingen av den till publiken.

Jag ska inte prata om hur museet arbetar idag, eftersom jag inte har hela bilden klar för mig. Jag har i denna stund ännu inte talat med personalen, så det vore dumt och förmätet att uttala sig om deras arbete just nu. Jag vill bara generellt säga att ett museum som TKM har kapacitet att inte bara vara ett nationellt center för konst, utan också markera sig internationellt. Det är inte dyrare att ligga i framkant, man arbetar bara mer intensivt med kunskap och kontaktnät.

För mig är det viktigt att det jag gör är förankrat lokalt, har en närvaro i det regionala (Norge/Norden, jag är mycket lite intresserad av just nationella spörsmål) och är tydligt orienterat mot det internationella. det handlar både om de frågeställningar man reser och de konstnärer man arbetar med.

TKM ska utvecklas fysiskt, som rum för konst, det ska utvecklas som mötesplats för idéer och människor, och det ska utvecklas som aktör i det vidare konstfältet. Det är ett arbete som jag inte kan göra ensam, utan måste göra tillsammans med personalen. Annars går det bara inte. Det är en resa vi gör tillsammans. Att arbeta med konst är att hela tiden lära sig, att hålla sig själv nyfiken, och att göra andra nyfikna. Se konst, tala om konst, och ompröva det man tar för givet.

MF: Ved siden av Trondheim Kunstmuseum, ligger Trondhjem Kunstforening. En institusjon som har vist sterk interesse for å bli en del av Kunstmuseet. (Trondheim har relativt få institusjoner, på andre siden kan en tilføring til TKM gi museet mulighet til å improvisere; flere former for produksjoner). Kan du på et generelt grunnlag si noe om hvordan du oppfatter denne henvendelsen om sammenslåing?

PK: I princip menar jag att ju fler oberoende institutioner med kvalitet på det de gör, desto bättre. Om det är så att kunstforeningen har svårt att fortsätta existera på egen hand måste naturligtvis någonting göras, och ett samtal med Konstmuseet är helt naturligt. Men eftersom jag inte träffat människorna bakom Kunstföreningen och inte vet vad som sagts så här långt i samtalet, kan jag inte ta ställning till sammanslagningen. Där måste jag komma med stor öppenhet till diskussionen.

MK: Da Daniel Birnbaum overtok som direktør for Moderna Museet i Stockholm tidligere i år ble han intervjuet av kunstkritikk.no. Der understrekte Birnbaum betydningen av at Museet skal være en intellektuell arena og han betonet nærheten til kunstnerne (utstillerne) som museets viktigste oppgave. I det lå det en fortståelse av at en god institusjon lar kunstnerne forme museet, ikke tvert om. (Noe tilsvarende ble hevdet av Tone Hansen da hun tok over som direktør ved Henie Onstad Kunstsenter) Samtidig snakket han om "radikalt museum" og hva det innebærer i dag, om virksomheten. Hvilke refleksjoner gjør du deg av denne måten å tenke museum på, i lys av det nasjonale museumslandskapet?

PK: Visst ska vi arbeta med konst på konstnärernas villkor, men vi gör det för en publik och inom ramarna av en institution. Om museet formar konsten eller konstnärerna museet är ibland en öppen fråga. Tydligt kuraterade utställningar styr i någon mening konsten, i bästa fall med fantastiska resultat. En institution kan aldrig undgå att sätta ramarna för sina projekt, så jag vill inte vara med om att idealisera eller mytologisera konstmuseernas roll. Man kan påpeka att både Moderna Museet och Henie Onstad Kunstsenter på det stora hela arbetar och ser ut som traditionella museer, med helt pragmatiska måter att t ex visa sina samlingar.

Jag ser det som vår roll Screaming from the Montain  Landscapes and viewpoints,  Sørlandets Kunstmuseum. Kristiandsandatt göra saker möjliga. Vi kan göra det på en rad skiftande sätt. Gör vi en stor idébaserad utställning, så gör vi det med vetskap om att vi satt ramarna kring konstprojekten lite snävare, för att istället få en helhet att lyfta. Med utställningar där ideerna och konsten utvecklas tillsammans med enskilda konstnärer är ramarna långt vidare. Ute i byrummet finns andra möjligheter, och andra begränsningar. Ingen institution arbetar såvitt jag vet egentligen med totalt "carte blanche" till konstnärerna. Alltid är det något som begränsar: budget, bygg, kapacitet, lagar etc. Vad som aldrig får hända är emellertid att man blir nervös och efterhandscensurerar projekt man först ställt sig bakom. Har man enats med konstnären om ett projekt och fört det genom den besvärliga processen till realiserande, då är man bunden av en lojalitet som ska vara obrottslig.

Kan ett museum vara "radikalt"? Vad menar man med ordet radikal i så fall? Med ett museum kan man inte komma runt att där finns en samling att förvalta, och man har en samfundsplikt att förmedla samling och utställningar. Man kan utmana publik och samfund, men aldrig lösgöra sig från någondera. Vi har ett "kontrakt" med besökarna att göra deras museibesök meningsfulla, att det på sikt alltid ska ge en intresserad och i någon mening intelligent människa något tillbaka att gå till museet.

Kan vi vara politiskt radikala? Vems radikalitet ska vi i så fall företräda: Socialistisk venstres, Fremskrittspartiets? Jag har svårt att se museets politiska, radikala roll i samfundet, i alla fall inte i en partipolitisk, "ideologisk" mening.

Men jag tror på en mänsklig och existentiell radikalitet, som tar människor, i all synnerhet dem som går på museet, på stort allvar, och just därför berör ämnen som ibland provocerar, andra gånger arbetar med lågmälda och subtila medel. Vår uppgift är också att utan kompromisser ge vår publik vad vi tror är väsentligt i ny eller gammal konst. Jag är konservativ nog att tro på en form av humanism, att vi som människor med diktaren Gunnar Ekelöfs ord har "bristen som livsvillkor", och att det är denna brist som driver oss, vidare eller åt helvete. Jag får en väldig lust att fortsätta citera Ekelöf, det här är ju en epostintervju och det är lätt att googla fram hans dikt "En värld är varje människa":

En värld är varje människa, befolkad
av blinda varelser i dunkelt uppror
mot jaget konungen som härskar över dem.
I varje själ är tusen själar fångna,
i varje värld är tusen världar dolda
och dessa blinda, dessa undre världar
är verkliga och levande, fast ofullgångna,
så sant som jag är verklig. Och vi konungar
och furstar av de tusen möjliga inom oss
är själva undersåtar, fångna själva
i någon större varelse, vars jag och väsen
vi lika litet fattar som vår överman
sin överman. Av deras död och kärlek
har våra egna känslor fått en färgton.

[...]

Så grips vi skuggor av en sällsam oro
när något säger oss att folk har färdats,
att några av de möjliga befriats.


Jag vet inte om ett museum kan eller ska vara radikalt, eller vad detta i så fall betyder. Men vi förhåller oss till det mänskliga. Det är svårt nog.

StrindbergMM47054 beskurenMF: Birnbaums ideer er også interessante sett i lys av det økende kravet om tilrettelegging for publikum (målt i besøkstall), hvor kunstinstitusjonene møter et statlig (også, i europeisk sammenheng) press på seg til å summere opp hva kunsten handler om, - en form for "take-away"- formidling av kunsten. Selv har du også sagt at kunsten ér relevant. Hvordan mener du Kunstmuseet skal kunne balansere kunstens relevans opp i mot kravet om lettfordøyelige ideer?

PK: Jag är otroligt naiv på den här punkten. Jag utgår från att en människa som tar sig till museet vill något, ibland omedveten om vad - vet du t ex vad som driver dig att söka upp konst? Vi ger människor erfarenheter, insikter, utmaningar, upplevelser de i bästa fall inte visste att de ville ha. Ibland går människor på ett museum för att få någonting bekräftat. De vill kanske se Balke på TKM, de vill se "norsk konst". Visst, det finns där. Men sammanhanget bör ge insikter långt utöver bekräftelsen av vad de redan visste. Jag blir själv upprymd när sådant händer, och jag tror att väldigt många människor är sådana och att de går till museet just därför, och om de inte är nyfikna så hoppas jag att de kan bli det. Är de oemottagliga må det vara hänt - det finns fotboll och bingo och krim på TV, vi behöver inte konkurera med allt det. Men vi ska göra vårt bästa för att ta besökarna med oss in i det vi själva tror är viktigt.

Det händer att förmedling blir trivialiserande, men det är farligt att generaliserande antyda att förmedling som sådan är trivial. Man kan inte utgå från att alla besökare är universitetsutbildade, eller att de är helt orienterade ens i det mest generella i diskussionen om konsten. Vi önskar oss en heterogen publik, där människor av olika ras, gender, social, etnisk o s v bakgrund möts (att museipublik i alla fall tenderar att vara homogen är en annan sak). Somliga är gamla, andra är barn. De kan ha fysiska och mentala handikapp. Som musumsarbetare har vi ändå aldrig rätt att underskatta besökarnas intelligens. Men förståelsen av konst sker ju inte på bara ett intellektuellt och diskursivt plan, där finns öppningar för väldigt många sätt att förstå och ta till sig konsten, precis som det finns intelligens av väldigt många olika slag. Vi ska öppna dörrar, inte stänga dem.

MF: Vedrørende museets rolle i samfunnet: Hvilke områder innenfor den offentlige samtalen og kunstdiskursen er du opptatt av, og har du eksempler på hvordan du mener Trondheim kunstmuseum kommer til å delta i disse?


PK:
Personligen är jag Screaming from the Montain  Landscapes and viewpoints,  Sørlandets Kunstmuseum. Kristiandsandprimärt intresserad av att göra väldigt bra utställningar och att få till ett bra och konsekvent utställningsprogram - redan det är ett samtal, eller början till ett. Sedan vill jag få till ett intelligent och upplysande samtal i museet, att det är där vi möts och talar om väsentliga ting. Det måste inte vara om konst.

Jag är en skrivande människa, har bokstavligen levt det mesta av mitt liv av ord, och vill att det vi skriver om konst från museets sida ska vara väsentligt, utfordrande och relevant. Där kan vi vara drivande i ett samtal om konst, bland annat genom de saker vi själva publicerar.

Som konstkritiker odlade jag institutionskritik, och konkret kritik av makthavare i konsten. Det gjorde mitt liv besvärligt i Sverige, och i Norge måste jag nu vara beredd på att jag står på den andra sidan, öppen för just samma kritik. Inte desto mindre hoppas jag att jag för egen del hinner ta upp en samhällsrelaterad diskussion om konst i de media som finns till förfogande. Som museichef riskerar man dock att bli helt upptagen med berg av helt annat skrivande ...

Jag har arbetat och skrivit mycket om offentlig konst. Där vill jag att museet på sikt ska bli aktivt, också i att utfordra samtalet omkring konsten i det gemensamma rummet. Det görs så mycket dålig och halvbra konst i offentligt rum, och därför måste vi tala om den, och ta offentlig konst på minst samma allvar som annan konst.



Pontus Kyander
har bakgrunn som markant kritiker fra Sydsvenska Dagbladet mellom 1994 - 2007, og har videre vært redaktør for Sveriges Television, med programmene Bildjournalen og Format. Videre kan man registrere en interesse for kunst i offentlige kontekster, fra Kyanders periode som Public Art Manager hos Auckland City Council, New Zealand. Han har også arbeidet som professor ved Ewha University i Seoul, Sør-Korea, hvor han underviste i samtidskunst og kunstkritisk metode. Kyander kommer fra stillingen som direktør ved Sørlandets Kunstmuseum og
tiltrer stillingen som direktør ved Trondheim Kunstmuseum høsten 2011.

Billedserie fra Screaming from the Mountain,
(25. juni - 25. sept. 2011) Sørlandets Kunstmuseum
1.
Job Koelewijn, NL, Untitled (Dog ears) 1999, C-print (Vegg). Relief, 1 feb 2006 – 24 march 2009, 2011, Bøker, bord, lytte kabinett, 712 timer. Courtesy of Galerie Fons Welters. (Foto: Leif Gabrielsen)
2. Cornelia Parker, Ghost-Town Threshold: Threshold that has Never Been Stepped On, 1997. Bak: AK Dolven, NOR, 2 am south, 2003. Til høyre: Dag Erik Elgin, NOR, Double Sky, 2011. (Foto: Leif Gabrielsen)
3. Carl Fredrik Hill, SWE, Uten tittel (hill hill hill) 1883 – 1911, Opphavsrett Malmö Konstmuseum
4. Mariele Neudecker, GER/GBR, Over and Over, Again and Again, 2004, mixed media incl water, salt, fiberglass. Bak: Per Wizèn, SWE, The Hunt, 2004, Photography. V: Grete Nash, Himmelens rom, 1983, ceramic, (SKMU samling). (Foto: Leif Gabrielsen)
5. August Strindberg, Blomman vid stranden, 1892. Opphavsrett Malmö Konstmuseum
6. Isaac Julien, GBR, True North, 2004, video. Courtesy of the artist. (Foto: Leif Gabrielsen)

 



Related news

No Comments

Add a comment:

*Required fields




Subscribe to comments RSS Feed