Skriv ut siden

Äpplen och päron

Kritikk Av Markus Lantto (16.04.2011 22:56 | Sist endret: 07.12.2011 12:31)

Det är fullt med folk, som sig bör, på åpningen. Jag uttrycker en mild besvikelse över att damerna vid ingången bara bjuder på vin och farris och inte färsk frukt.

Jag förstår ju att jag inte kommer att få se något av konsten ikväll, det gör man sällan på åpningar, men jag vill få känna på examensnerven. Ett antal ännu gröna och oplockade studenter i finkläder och deras lätt frågande och lite tafatta äldre släktingar, och alla andra som har dykt upp.

Det får bli ett par rundor i lokalerna i full fart. ”Kom, pappa. Nu ska vi gå in i ett alldeles kolmörkt rum, och du ska inte vara rädd.” Så vi tar varandra i hand och går in i ett kolmörkt rum, och jag är inte rädd precis, men jag inser att jag behöver komma tillbaka senare och se på allt i lugn och ro.

FreshFruit04Så jag gör det. Nästa dag är det lugnt och stilla. Den första jag möter är Åsa som säger att hon får ett starkt intryck av färgen vitt. Och det är ju helt sant. Det känns som att ungefär 95 % av alla färger har samlats ihop och ställts ut på Babel där ytterligare två bachelorstudenter visar sina grejer. Men den utställningen får någon annan skriva om. Här finns det nästan inga färger. Svart, vitt och det gråa däremellan.

Daniel Slåttnes bidrar med Cool White Light Portal. En stor grej, som en ring på ett par meters diameter i storlek. Den är som rekvisitan från en science fiction-film med den lägsta budgeten som någonsin förekommit på den här sidan av universum. Och kablarna är ihoptejpade, strunt i jordledningen, den behövs inte. Och hoppsan, ena plexiglasskivan föll i golvet mitt under den högtidliga stunden för tale, blomsterutdelning och applåder. Och hoppsan, precis nu när jag står och ser på den dagen efter lossnar ytterligare en plexiglasskiva. Den här portalen kommer att ha fallit i backen långt innan utställningen är överstånden. En gång gjorde Slåttnes ett stort magnifikt urverk av mdf-plater. Men inte fan fick han den att fungera.

Och varför ska konsten vara fulländad och perfekt innan man själv är det? Bachelorexamen tar man väl i kunstutdanningens tonår? Vuxen blir man knappt av en Masterexamen heller. Men kanske fem, tio år efter att man lämnat konstakademiens trygga värld.

Jag kan FreshFruit01inte låta bli att bli misstänksam bara för att jag ser nåt jag omedelbart tycker om på den här utställningen. Karl-Olav Lunde har gjort en installation, Uten tittel, som tar upp rummet perfekt. Inte för mycket, inte för lite. Stramt, lysrörskallt och trävarmt i välproportionerade linjer och volymer. Men nej, den är inte helt klar, den vibrerar fortfarande. Det är bra. Då är det ännu på väg framåt.

Katarina Marthinsens Grønnere på andre siden är också väldigt tydlig i sin berättelse om tid, och kvinnligt hantverk versus teknologin. Det är i alla fall de associationerna som dyker upp hos mig. En bra titel, förövrigt. Den ger mig ytterligare historier som handlar om det mindre uppenbara. Och hade Atle Jørgensen kallat sin installation för Uten tittel istället för Pirates of the Caribbeans (varifrån fick han tag i den där fina bambustammen med hål i?) skulle jag lämnat den med en gäspning. Varför står det i verkslistan när folk är födda, förresten? Ska det vara en markering på att vi verkligen har att göra med nya och friska förmågor, opåverkade av en flera år gammal och därmed förlegad konstsyn? Frågan är inte så retorisk som den kan verka. Jag vill helt enkelt veta.

Ni bachelorstudenter kanske blir skuffet för att jag inte går in i detalj och skärskådar era konstverk i den här texten, finner de djupa lager som döljer sig i varje konstverk, men jag har tagit in, sett och tänkt. Och på det stora hela har ni tydligen bättre koll på vad ni håller på med än vad jag själv hade.

Ni måste inte lyckas med någonting i det här läget, bara visa att ni är rörliga. Fortsätt samla ihop bilder och tankar och små träbitar, utsökta hjälmar i tyg, taktila videor med ulltråd. Prova saker. Berätta en hemlis och jag skall lyssna.

Vi har tid på oss. Louise Bourgeois blev nästan tvåhundrafemtio år gammal, och hon stagnerade aldrig.

Han med den stora lysande ringen får fortsätta tejpa och limma. Kanske får han till det tillslut. Det är bra att saker och ting inte håller ihop riktigt, det betyder bara att man befinner sig på, och strax förbi, gränsen för vad man klarar av. Och det är väl precis där den bästa konsten skapas? Jag skulle önska att Slåttnes tejpar ihop ett helt rymdskepp och gör lasersvärd av gamla lommelykter. Då vill jag vara Darth Vaders bror Sven Vader och vi ska säga dräpande one-liners till varandra.

Fresh Fruit
Galleri KiT
13. - 30. april



Related news

No Comments

Add a comment:

*Required fields




Subscribe to comments RSS Feed