Skriv ut siden

Rakes storhetstid

Kritikk Av Markus Lantto (02.03.2013 10:04 | Sist endret: 12.03.2013 08:08)

Ja, var ska jag börja? När DSC_7086jag fick höra om konceptet, vad som skulle utspela sig på Rake den här fredagkvällen, tänkte jag att jag nog skulle kunna skriva en lång text om det hela utan att ens vara där och uppleva själv. Och det skulle jag nog. Men som väl var åkte jag dit, och jag var inte ensam om det.

 

Det är verkligen helt fullt av folk inne på Rake. Möjligen två kvadratmeter fri yta i mitten runt marmorblocket från Fauske som sticker upp ur golvet. Två stolar mittemot varandra. Det råder en förväntansfull stämning i lokalen, vi vet bara inte vad vi ska förvänta oss. Det gör inte Karianne Stensland heller.

Så kryssar sig två kvinnor fram till den lilla öppna ytan, bländande vackra i sina vita nyanser, och koncentrationen i rummet blir genast påtaglig. Först ett litet inledande tacktal, Stensland tar fram en ihopvikt lapp och läser högt en setning, som hon sedan kommenterar. Hon läser också upp det hon skrivit inom parentes, ”oj, så trevligt att se så många här ikväll”. Ja, det blir ju naturligtvis komiskt, men det säger samtidigt något om Karianne som konstnär. Hon har kontroll, hon tar kontroll också i spontana glädjeyttringar under ett tal. Och samtidigt ställer hon sig vid sidan och blir publikum med oss andra till sin egen text på lappen.

Nu börjar snart själva konsten.

Karianne sätter sig på en stol med hypnoterapeuten Ina Thorbjørnsen framför sig.

-Nu vill jag att du koncentrerar dig bara på mig, säger Ina.

Jag ska inte säga att jag blir förälskad i Ina, men hon gör intryck. Jordbunden, nära till skratt, taktil. Hon kan sitt fag utan att lägga till något dramatiskt eller något som försöker vara mer spännande än det redan är. Vi sitter eller står tätt omkring damerna som en mur, andäktigt lyssnande.

Karianne ska nu känna in sin egen kropp, hon ska slappna av del för del. Gå djupare, lite i taget.

Jag undrar om jag skulle kunna bli hypnotiserad av misstag, bara genom att sitta på golvet snett bakom och lyssna på hypnoterapeuten. Resan fortsätter.

-Nu ska du känna jorden. Marken är varm och du är barfota.

Karianne ska finna sin kreativitet, och att vara närvarande i den. Hon förbereder sig inför att under hypnos hugga fram ett Enastående Konstverk.

DSC_7190Fatta! Hon ska alltså med hammare och mejslar hugga fram ett Enastående Konstverk i marmor. Under hypnos. Det är ju helt fantastiskt. Varför gör vi inte alla våra konstverk under hypnos? Karianne Stensland är performancekonstnär, och det här måste kallas för en performance. Men samtidigt -är det verkligen en performance? Är det inte bara ett... tillstånd? Det där tillståndet man önskar befinna sig i när man gör konst, oavsett genre? Den totala urkonsten som blir till i det man låter sig ledas raka spåret in till sin egen kreativa källa? För mig som inte arbetar med performance kan den konstdiciplinen kännas som ett avancerat, och andra gånger synnerligen simpelt, teaterspel. Men det vi får uppleva på Rake är inget teaterspel. Det här är på riktigt. I förlängningen kan man säga att det inte är konst. Och därmed kan det inte bedömas.

Och så kommer det där som iallafall jag har väntat på, det klassiska:

-Nu räknar jag till fem...

Och när Ina har räknat till fem, kan den enastående konsten äntligen börja mejslas fram. Av den oöverträffliga skulptör som Karianne Stensland nu är. För det är hon verkligen oavsett vad hon lyckas göra med stenblocken. Ett avslaget hörn här, en liten grop där. Det spelar ingen roll.

Först några försiktiga streck med blyanten på marmorblocket. Sätter mejseln mot stenen och börjar slå med hammaren. Så byter hon. Reser sig upp och går över till ett klebersteinblock från Målselv som står på en hylla på ena väggen. Och arbetet fortsätter. Karianne Stensland är en väldigt fysisk människa. Inte bara för sin imponerande längd och fantastiska händer. Så plötligt ett nytt infall, Karianne kliver över till den motsatta kortänden av lokalen och går lös på en blank italiensk marmorskiva. I samma ögonblick ser jag att min son som sitter i fanget mitt, läser i sitt Donaldblad om Onkel Skrue som går i sömnen och råkar hamna i klorna på B-gjengen. Banditerna kan be Onkel Skrue göra vad som helst. Och då gör han förstås en massa dumheter som att låsa upp kassavalv osv. Men jag tror det slutar lyckligt i sista rutan.

Nu arbetar Karianne mer frenetiskt. Aldrig aggressivt, och aldrig planlöst. Även om själva planen tycks bli till från ena ögonblicket till nästa. Karianne torkar svetten ur pannan, spottar små stenflisor som hon råkar få i munnen när hon hugger. Hon är hela tiden närvarande. Det är inte en viljelös zombie som hukar över stenblocken. Hon skulle aldrig låsa upp några kassavalv. Hon kanske aldrig har varit mer närvarande i hela sitt konstnärsliv?

Men det där vet jag ju ingenting om.

 

Storhetstid. Det är vad utställningen heter. Storhetstid. Bokstäver bildar ordet högt uppe på en vägg utanför Rake. I en ruta där man förstår att det en gång suttit reklamskyltar och lockat med det ena oemotståndliga erbjudandet efter det andra. Jag tänker på serieskaparen Enki Bilals dystopiskt smutsiga och förfallna bylandskap. Jag förbinder alltid ordet storhetstid med något förgånget. Det är först när vi börjar sjunka mot botten vi förstår när vi befann oss på toppen. Men om det skulle syfta på något som är nu eller som är på randen till att infalla vilken dag som helst, då är det sagt med en dödsföraktande självsäkerhet med all trovärdighet och heder på spel. Det är en stark titel till en stark konstupplevelse. Är Storhetstid ironiskt menat? Karianne Stensland känns inte som en ironisk konstnär. Och man kan ju ändå inte komma särskilt långt med ironi. Men titeln är ytterligare en aspekt i hela det här konstverket som behöver vecklas ut och tas in med alla sina facetter. För det finns så mycket att ta i. Det finns inga tomma ytor, inga innehållslösa transportsträckor. Hon vill inte göra folk sinta bara för att skapa rubriker. Hon får publiken att le med sin ihopvikta lapp utan att egentligen skämta. Hon är inte självutplånande men hon ställer sig naken i de situationer hon sätter i stånd. Det finns så mycket kvar att tänka på. Och då har jag inte ens nämnt sångerna hon sjunger på soundcloud.com.

 

DSC_7322Nu börjar konstnären se fysiskt trött ut. Plöstligt ser hon nästan ut att tveka inför stenblocket som står i ett hörn på golvet. Hon har arbetat hårt i över en halvtimme. Hypnoterapeuten Ina Thorbjørnsen läser av situationen och bestämmer sig för att gå fram och kalla tillbaka henne. Eller vad är det hon gör, egentligen? Jag vet inte. Men hon räknar återigen till fem och snart får vi höra Kariannes röst igen. Hon ser upp. Möter en blick.

Det känns konstigt att skingra tystnaden med en applåd, men vad annat kan man göra? Jag tror att det här är en performance, en händelse i Rakes historia, som folk kommer att prata om. Vi som var där, de som inte var det. Minns ni då när Rake stod på sin gamla plats? Då när det var ett hus som bara bestod av dörrar och fönster, ja det är sant, och hon Stensland, det var alldeles tjockt med folk minns jag. Och man hade tänt bål utanför. Jag var tvungen att gå tidigt av någon grund. Var du också där? Det minns jag inte... Vad tyckte du då?

Jag väljer att inte gå fram till de två vitklädda damerna och ställa alla frågor som rådbråkar mig. Jag behåller upplevelsen för mig själv en liten stund till. De vita kläderna, stenblocken, stolarna, texten Storhetstid på väggen, allt är så välarrangerat. Stensland har kontroll. Jag stannar till vid marmorskivan på väg ut. Bilden hon huggit in är oerhört expressiv och ett vackert konstverk i sig själv. Men att det blev det är bara en slump. Eller?


Karianne Stensland
Storhetstid 1. - 10. mars 2013
Rake Visningsrom

Se også dokumentasjon fra performancen.

 



Related news

No Comments

Add a comment:

*Required fields




Subscribe to comments RSS Feed