Skriv ut siden

Higgspartikelns existens i Steinkjer

Kritikk Av Markus Lantto (07.11.2012 10:24 | Sist endret: 15.11.2012 08:59)

Det är en bleknad skönhet, huset som Steinkjer nyeKunstforening håller till i. Det står på en märkligt stympad plats. Lärkträden reser sig vackra och höga i novembersolmotljuset och jag har hela Steinkjer för mina fötter. Men den breda trappen framför huset leder liksom ingenstans längre. Och ledstången är borttaget för länge sedan. Entrén är på (det jag upplever som) baksidan, där det knappt finns plats att parkera bilen. Från altanen ser jag kyrktornet nere i byn som liknar en minaret. Ovanför mig kretsar en helt vild svärm myggor som parar sig eller slåss eller vad nu myggor gör i november när de vet att de kommer att dö vilket ögonblick som helst. Jag sätter mig och blundar mot solen. Det pågår en åpningsceremoni för fullt där inne, så fort damen vid pianot har sjungit klart ska jag gå in och se på konsten.

 

Texten om utställningen på facebook läste jag bara helt hastigt igenom innan jag drog till Steinkjer. Det stod någonting om att Cathrine Ruud och Ingunn Ystad gör konst i dialog med varandra på sin utställning på Steinkjer Kunstforening.

Jag är dålig på att läsa texter som beskriver konstnärer jag har framför mig, eller konst som hänger på väggen framför näsan på mig, hur välskrivet det än kan tänkas vara.

Eller om jag säger så här: Kära konstnärer i hela världen – se denna obligatoriska text som ska ligga på info-bordet vid varje utställning som en chans att förlänga själva konsten. Skriv en historia. Om dig själv, om någonting som betydde någonting för dig när du var liten. Om vadsomhelst som på något sätt kompletterar konsten. Någonting som inte besökaren kan räkna ut på egen hand.

 

Vad jag menar är att konst ändå alltid är bäst när den är obeskrivlig.

 

Och när det väl är sagt fortsätter jag:

Den där dialogen konstnärerna emellan känns mig 2011-11-04 16.50.34lite dunkel tills jag står framför en stor inramad bild. Jag kan inte avgöra om det är Ruud eller Ystad som gjort den. Kan det vara ett verk de faktiskt har gjort tillsammans? Med lika delar Ruud och Ystad. Där har de nått varandra, om också bara i mitt eget huvud. Men det lustiga är att samma konstverk också korresponderar med blomsterbuketterna som är inslagna i svart prassligt papper och ligger på peisen i hörnet. Och ännu mer lustigt är att marmorplaterne på samma peis har släktskap med Ystads stora maleri på väggen intill.

Och se där, Ruuds fotografi av en skitig glasruta, eller vad det är för någonting, liknar faktiskt ett maleri som kunde vara Ystads verk. Ok, jag börjar ana en dialog. Ruud smyger sig alldeles tyst fram och ser på de små skiftningarna i färgerna vitt, mer vitt, ljusblått, ekbrunt och nyanserna däremellan. Varsamt mjukt och skarpt fokuserat samtidigt. Även Ystad har en tämligen begränsad färgskala, och sin metod. Hon maler i skikt och lager som i bästa fall ger en känsla av djup och rymd. Det kan vara ett mikrokosmos bland små och ännu oupptäckta partiklar. Och faktiskt, slår det mig nu, tidigare verk jag sett av henne har ibland något fotografiskt över sig i sitt uttryck. Konstnärerna är uppenbarligen verksamma och produktiva och ärligt intresserade av vad de själva driver med. I ett rum, det med peisen, har de malet en vägg i ljus lila färg som ger konsten och rummet mer förankring i varandra. Det är bra. Ett maleri så gott som något.

 

Och det är klart att jag blir på gott humör när jag ser ett foto av vitmålad strietapet som hänger på en vägg som är klädd med vitmålad strietapet. Och genast börjar jag tänka på det här staselige huset igen, med sin takhöjd, sin forna ståndsmässighet och behagliga och liksom kyrkliga porslinskoppar. Grånande gentlemän säljer våfflor och kaffe i köket och har växelpengar i en burk. Affärerna går bra. Vad vill vi med våra vackra väggar egentligen när vi täcker dem med strietapet? Och nästa tanke: Liksom Ingunn Ystads maleri pratar med peisen, pratar Cathrine Ruuds foto med väggen. Är det här vi finner den verkliga dialogen?

 

forside2Där! Pang! Ett fotografi av partikelacceleratorn LHC i Cern. I centrum av bilden finns ett djup som drar till sig hela ditt väsen och kastar iväg dig i en så in i helvete hög hastighet runt, runt i en cirkulär bana ända tills fysikens lagar som vi känner dem idag inte längre gäller. Forskare i vita rockar söker efter alltings begynnelse och vem vet, kanske jorden går under i samma ögonblick de finner meningen med livet.

Men detta är vid närmare granskning inte LHC, det är insidan av tornet på Nidarosdomen i Trondheim.

Ruud vilar på mycket stadig grund och rör sig mellan sina oppdagelser av ytor, linjer och gränser som hade hennes blick svart bälte i tai chi. Ystad har inte kommit dit ännu, men det rör på sig. Hon håller på med någonting. Det är så många lager som behöver behandlas och funderas över. Och provas. Det finns så mycket kvar att oppdage med fargen lila, och någon måste göra det.

 

I vimlet av släktingar och andra besökare ser jag ett mycket litet barn som griper sin fars händer och säger: - Opp.



Related news

No Comments

Add a comment:

*Required fields




Subscribe to comments RSS Feed