Skriv ut siden

Gjestehus

Kritikk Av Markus Lantto (03.08.2015 09:49 | Sist endret: 03.08.2015 11:19)

Hur länge kan jag ha varit här 11411785_918034808236029_4833235721488028218_o copysammanlagt sedan i onsdags kväll? Tio timmar? Kanske mer. Och nu är jag tillbaka igen. Ligger på en madrass och ser upp i taket på Lademoen kirke. Det snurrar en discokula i ett hörn, och jag tänkte säga att det är tyst, men jag inser precis nu att det är någons hjärtslag som hörs någonstans i rummet. Ur en högtalare forsåvidt. Besökare går omkring, tyst och försiktigt, men det uppstår hela tiden små ljud som förstärks och blir betydelsefulla i sammanhanget. Den här lokalen är ju byggd för att Herrens ord ska nå fram. Men det blir mest andra ljud, sådana som inte går att undvika eftersom vi är människor som måste förhålla oss till gravitationen och ett visst trang till att kommunicera med varandra.

Nu får jag känslan av att damerna i Trondheim Voices samlar sig till någonting. De viskar någonting sinsemellan.

Och så kommer det.

Min son lyfter blicken ur sin Billy. Vi ser oss omkring. När man börjar sjunga sådär så... ja, det blir liksom sakralt hur man än gör. Även Led Zeppelin när Ann-Cathrin Hertling börjar vända skivor sent fredag kväll. Och Ali Farka Toure, Tinariwen, Wimme Saari och den där fantastiska turkiska tangon. Och kan det ha varit Oumu Sangare? Till och med när Skip James sjunger I´d rather be the devil blir det rätt.

Och vi blir också rätt. Vi som vänder blad, tar av skorna, drar upp en dragkedja, prasslar med en påse från Bunnpris.

Igår gick det runt en hundra år gammal tant med sin rullator och var frustrerad. Var var orkestern? Var var musiken? Varför skedde ingenting? Till slut måste hon bara gripa in och försöka styra upp detta hopplösa projekt. Hon rullade iväg mot ett piano och frågade om hon fick spela på det. Och så satte hon sig, och genast strömmade fram pianomusik i långa pärlband. Hon drog igenom en lite kantig och inte helt fullständig repertoar med sina utsökt skolade pianolärarfingrar. Fingrar födda i en tid då prästen var den självklara auktoriteten i byn och kyrkan var till för att odla folkets gudsfruktan.

Och hon var så rätt. Hon kommer aldrig, om hon så lever enda ett sekel, att förstå hur rätt hon var. Jag fick veta att det hade ramlat in ett gäng utvecklingshämmade också häromdagen. Och de hade överväldigats av allt detta och de hade stämt in i korsången med sina sprängfyllda hjärtan. Så fantastiskt.

Många gånger tycks struktur saknas, riktningslöst glider det omkring utan att finna fram, eller stannar av helt. Men det är inte alltid så här tillbakahållet och minimalt. Plötsligt växer en ljudkropp fram i rummet, ungefär tre meter över golvet. Och en klar röst lägger sig strax ovanpå. Sometimes I feel like a motherless child. Och fler röster ansluter. Nu måste jag lägga ifrån mig pennan en stund.
-
Och så här håller de på, 11822269_938003079572535_5793391902355256561_nTrondheim Voices och Wild at Art. Ibland kommer musiker in med sina slagverk eller sätter sig vid någon av kyrkans orglar. De deltar under någon timme innan de packar ihop igen och drar vidare. Det står stolar och notställ i hästskoform mitt i rummet. Regelrätta korverk har alltså också framförts, jag har bara inte råkat vara här just då. Från onsdag klockan tolv på dagen till söndag klockan arton. Hundratvå timmar i ett sträck. Utan avbrott.

Vi befolkar kyrkan, vi gör den till vår. Hade vi inte gjort den till vår hade vi inte kunnat sprida ut oss hur som helst på madrasser, eller spelat badminton.

Både vi besökare och hela projektet Gjestehus behöver hundratvå timmar. Tid är tydligvis temat, och Gjestehus gör verkligen något med både tiden och rummet genom att vara så fullständigt omslutande. Det känns lika konstigt varje gång jag stapplar ut ur kyrkan efter ett par timmars kontemplation. Vad är klockan egentligen? Och varför? När Trondheim Voices och Wild at Art först har flyttat in med sina mikrofoner och högtalare, filtar och puter, kaffetermosar och sparsamma rekvisita. Då försöker de inte.

Så blir det faktiskt söndag och klockan blir sex på kvällen. Sången tonar ut, stolar staplas på varandra. Vi börjar blinka med ögonen och röra på oss. Jag ser att det är ganska många som har kommit för att vara med på slutet. Vi viskar till varandra fortfarande en stund, fast det inte behövs längre.

Gjestehus
Trondheim Voices og Wild at Art med Christian Wallumrød og Ingar Zach
29. juli - 2. august 2015 Lademoen Kirke
Olavsfestdagene



Related news

No Comments

Add a comment:

*Required fields




Subscribe to comments RSS Feed