Skriv ut siden

Felleskap er ikke det samme som nasjon eller territorium ...

Kommentar Av artscenetrondheim (04.08.2012 12:17 | Sist endret: 31.08.2012 13:36)

... sier Trondheim Kunstmuseum ved Pontus Kyander i et forsøk på å forklare egne utspill som har forårsaket diverse debatter i media de siste ukene. I dette innlegget svarer TKM på Joakim Bordas kommentar I skuggan av sig själv publisert på ArtScene Trondheim, 3. august 2012. Kyanders innlegg publiseres uredigert og møtes deretter av en replikk av Joakim Borda.

Det stämmer: jag är inte en varm anhängare av nationalsymboler. De är praktiska, ibland. De skapar gemenskap, ibland. De är laddade med historia och känslor, alltid. Det senare kan vara lika bra som det kan vara dåligt. Flaggor kan stå för ont, de kan stå för gott, det handlar i första hand om hur man själv väljer att definiera dem. Ditt flagg är inte alltid mitt flagg, även om vi någon gång skulle komma från samma plats.

Det är intressant att notera, att jag vid ingen tidpunkt kritiserat just det norska flaggbruket eller den norska flaggan. Det har handlat om flaggor generellt, och hur just Trondheim Kunstmuseum förhåller sig till sin egen flaggstång. Jag är också nyfiken på i vilken formulering jag varit arrogant och nedlåtande om Norge eller norrmän. Norrmän är varken bättre eller sämre än svenskar, eller för den delen finnar, uzbeker, polacker eller argentinare. Nationalstaten är heller inte död, men den kan gott diskuteras. Däremot skrev jag att den är en konstruktion från 1800-talet. Det är sakligt sett ganska korrekt, även om teorin sträcker sig en del längre bakåt.

Trondheim Kunstmuseum (etablerat 1997) har aldrig haft ett flagg. Det har inte ens haft en flaggstång. Den gamla vimpelstången som förmodligen togs ned 1989 fanns kvar på vinden, den tog vi fram i samband med upputsningen av museets inre – det är mycket som kommer fram om man börjar rota runt på ett museum. Den tillför fasaden något som bryter den strama klosslika formen. När stången stod där vinkelrätt från fasaden återstod dock frågan: vad ska vi hänga i den?

Det självklara svaret för Joakim Borda och ArtSceneTrondheim är förstås nationsflaggan. Jag förstår personligen inte varför detta är så självklart. TKM har inte flaggplikt, och heller inte en tradition att flagga nationellt. Men det finns en intressant presedens från tiden då byggnaden rymde Trondhjems Kunstforening. Kjartan Slettemark skall enligt Kunstforeningens daglige leder Mette Green ha flaggat gult från byggnaden 1982 när han hade en legendarisk utställning här. Han skall även ha genomfört ett ”gult” 17 maitåg. Ett samtal om identitetsskapande symboler har uppenbart förts tidigare i och kring samma byggnad, och med ganska provocerande förtecken. Provokation var dock inte vår avsikt, även om det till slut blev så ändå.

Rimligare än att föra nationellt flagg hade varit att flagga för konstnärerna vi ställer ut. Det skulle inneburit bara för de närmaste åren sydkoreanskt, finskt, tyskt, brittiskt, amerikanskt, portugisiskt, kanadensiskt, polskt, ryskt / ukrainskt, danskt, svenskt, nyzeeländskt, iranskt osv flagg. Och så klart norskt. Emellertid vet jag att de flesta konstnärer jag arbetar med skulle undanbe sig en sådan nationellt färgad inramning kring deras utställning. En del skulle finna den direkt kränkande. Den statslöse Gustav Metzger skulle helt säkert vägra ställa ut under ett flagg.

På TKM:s uppdrag hade konstnären Gerd Tinglum valt en ljus purpufärg (den kan uppfattas som rosa) för en del inredningsdetaljer i vår trapphall. Vi förde den färgen vidare till exteriören, för att vara konsekventa, och för att hitta en markering för museet som varken var varumärke eller nationssymbol. Avsikten var att skapa en symbol som man inte behöver ladda med just de värderingar som generellt knyts till nationsflagg (den är dessutom enkelt utbytbar, eftersom den ju inte är en logotyp). Den är tänkt som en markering för gemensam mark, utan krav på ett eller annat ideologiskt eller nationellt ställningstagande.

Man kan tycka att detta är naivt; jag menar för min del att det inte är hållbart att hävda att ett flagg definitionsmässigt rymmer”goda” värderingar, eller att det automatiskt inkluderar ”alla” i ett samhälle. Jag har svårt att se att den brännande diskussionen – och konfrontationen – med romfolket i till exempel Trondheim och Oslo skulle förenklas eller tillföras något ”gemensamt” av att den norska flaggan fördes in i sammanhanget. Historiskt har åtskilliga minoritetsgrupper haft svårigheter med nationsflaggan (och inordningen under staten). Papperslösa flyktingar, eller personer som inte kommit till Norge frivilligt och som inte nödvändigtvis automatiskt älskar sin nya omgivning, kan inte avkrävas en automatisk ”kärlek” till ett nationsflagg. Som finsk invandrare i Sverige kan jag intyga att kärleken till flaggan eller landet inte är automatisk, och heller inte en skyldighet som man kan avkräva någon enda individ i ett öppet samhälle. Vad man kan kräva är att man följer lagar och uppfyller de krav som samhället ställer för att fungera. Ett gott samhälle kräver inte samhällsmedborgarens kärlek, och än mindre att man ovillkorligen ska identifiera sig med nationssymbolerna. Men det finns länder där man dagligen avkräver skolelever en lojalitetsförklaring till just fanan, på samma sätt som man ett par århundraden tidigare krävde lojalitet med religionen hos oss, och numera gör i ett växande antal muslimska länder.

När man påstår att flaggan definitionsmässigt står för demokrati, och lika definitionsmässigt för en god stat, och att medborgare skall identifiera sig med denna om de alls vill räknas in i gemenskapen, då sysslar man med vad språkfilosofen C L Stevenson kallar övertalningsdefinitioner (persuasive definition), d v s en definition som rymmer de egenskaper man önskar att företeelsen ska innehålla. Flaggan omfattar alla, den står för demokrati, den står för det goda samhället – detta är övertalningsdefinitioner, och man kan enkelt påstå något helt annat, om man väljer ett annat perspektiv.

Flaggan på TKM är inte ett konstnärligt projekt, men den kommer ur ett konstnärligt ställningstagande av Gerd Tinglum och har konstnärens gillande. Att inte flagga nationellt (alltså inte med något nationellt flagg från något land överhuvud taget) är ett principiellt ställningstagande. Som ledare för en konstinstitution gör man en rad ställningstaganden som är just principiella: vad slags konstnärer arbetar vi med, hur förhåller vi oss till lokal konst eller konst utanför det lokala, till lokal och internationell politik (genom t ex val av konstnärer att arbeta med), tar vi del i den lokala debatten i sociala frågor, i stadsplanering, i samtalet kring värderingar?

När Joakim Borda talar om bristande ”kunstfaglig bevisthet” måste jag smaka på orden. Alltså inte kunskap, utan just bevisthet. Här introducerar han åter ett begrepp som ledigt låter sig fyllas med lite av varje. Bevisthet om vad, konst eller vad som inte är konst? Vad som ”får” och inte ”får” diskuteras inom ramarna för en konstinstitution? Sedan räknar han upp en rad nationalstatsrelaterade kritiska projekt, av konstnärer jag personligen känner och vars verk jag är välbekant med. Men de har inte med utställningen SAMMEN att göra, däremot har de relevans i ett samtal om nation och territorium – sådana utställningar har det för övrigt gjorts flera av under det gångna årtiondet. Joakim Borda borde göra en utställning kring dessa projekt om det lyster honom, det kunde bli intressant. Men SAMMEN handlar om gemenskap, felleskap. Det är inte samma sak som nation och territorium.

Jag har ovan skissat en rad frågor som kräver att man tar ställning utanför det rent ”kunstfagliga”. Jag vill i tillägg påpeka, att för den som är curator för en utställning ryms det ofta(st) en rad frågor som är långt ifrån värdeneutrala eller rent ”kunstfagliga”. En utställning kan i sig forma ett eller flera påståenden, som går utanför ramarna för de enskilda verken. Det är inget konstigt, vare sig idag eller för säg 50-60 år sedan (MoMAs Family of Man-utställning 1955 eller ”Poesin måste göras av alla! Förändra världen” (1969) på Moderna Museet till exempel). Ju mer jag ser på formuleringen, desto ohållbarare blir den. Vi skapar och omskapar konstens ramar, hela tiden. Inget nytt i det, det är både ett ansvar och en utmaning.

Jag kan till slut påpeka att min egen ”kunstfagliga bevisthet” vidgades åtskilligt under kvällen med bombhotet mot TKM. Det gav mig en känsla av att konsten faktiskt ryms inom en mycket större samhällsdiskussion än just bara ”konstfältet”. Min ”samfunnsbevisthet” har dock satts en del på skam av att det inte är bombhotet vi diskuterar nu, utan flagg. Det bör påpekas att så sent som förra året var ett terrorattentat nära att genomföras mot Göteborgsbiennalen.

Joakim Borda har rätt i en sak. Det kan vara problematiskt med flagg för minoriteter eller folkgrupper utan territorier. Vad som kan ge dessa symboler ett försonande drag är underdog-perspektivet, att de är svar på ett ofta ännu aktuellt förtryck. Dessa flaggor fungerar som ett substitut för territorier. I sig är de intressanta då de visar på hur laddade och stridbara symbolerna kan vara, och att de kan leda till märkligt frän debatt (som t ex kring det samiska flagget). Men de ska självklart heller inte hänga från TKM:s vimpelstång. Däremot måste samtalen kring minoriteters villkor och rättigheter kunna föras på ett konstmuseum.

Pontus Kyander
Direktör, Trondheim Kunstmuseum


Replikk:

Det gläder mig att Pontus Kyander – och därmed Trondheim Kunstmuseum – äntligen börjar diskutera utifrån en konstvinkel. Det var bland annat det jag efterlyste när jag kritiserade bristen på ”kunstfaglig vinkel” i den så kallade flaggdebatten. Jag tycker mig också skönja en mer ödmjuk hållning och en vilja till dialog som kontrasterar mot den senaste tidens monologer.

Emellertid, jag är mindre imponerad av de uppriktigt sagt klumpiga försöken att lägga ut dimridåer och två sina händer från ansvar för de egna utspelen. Det hade varit mer hedervärt att stå fast vid sina uttalanden. Istället hävdar Pontus Kyander att allt är ett enda stort missförstånd, att de uttalanden som tillskrivits honom i media inte stämmer. Vi har inte förstått det vi har hört och läst, påstår han i en akt av semantisk akrobatik. Jag vill därför påpeka att min krönika här på AST länkade till alla andra artiklar och mediainslag, inklusive Facebook, tillgängliga på internet, för att läsaren skulle kunna följa källorna till resonemangen.

Jag tycker jag har varit tydlig i mina två texter om saken med vad jag i egenskap av konstkritiker – och Norge-svensk – menar Pontus Kyander och Trondheim Kunstmuseum har felat i. Men en sak kan tilläggas: De upprepade försöken att blåsa upp bombhotet mot Trondheim Kunstmuseum över alla proportioner.

Att polisutredningen avfärdat händelsen som ett dåligt skämt och att mannen inte tycks ha några terroristkopplingar hindrar inte Pontus Kyander att till Klassekampen (30-07-12) antyda att bombhotet hade nationalistiska förtecken och i sin replik till mig sammanlikna det med terrorhotet mot Göteborgsbiennalen i fjol. Detta är en cynisk exploatering av både de verkliga terroristdåden som utfördes för ett år sedan och av en individ som nok förlorade omdömet vid en offentlig tillställning i Trondheim. Kanske är det dags för en debatt om den hysteriska paranoia som det internationella kriget mot terrorn skapat?

Slutligen undrar Pontus Kyander när och var han varit arrogant. Senast var när han skrev en tre sidor lång debattreplik på en text han inte läst ordentligt, som gick under rubriken ”I skuggan av sig själv” här på AST. Jag har nämligen ingenstans använt uttrycket ”kunstfaglig bevisthet”. Ändå skriver Kyander: ”När Joakim Borda talar om bristande ”kunstfaglig bevisthet” måste jag smaka på orden. Alltså inte kunskap, utan just bevisthet.” De där ständiga missförstånden tycks epidemiska.

– Joakim Borda

 
Les også: I skuggan av sig själv.



Related news

No Comments

Add a comment:

*Required fields




Subscribe to comments RSS Feed