Skriv ut siden

Elitism, konst och Norge

Artikkel, Postkulturell næring: Kunst, makt, politikk Av Joakim Borda (31.01.2012 10:53 | Sist endret: 24.07.2012 08:24)

Ett återkommande påståendeJohansen, Arnold Selnes, 2008, C-print, 120x125cm jag utsätts för är att Norge saknar en akademisk tradition. Det är alltid norrmän som säger det, något urskuldande i relation till en av alla dessa ständigt aktuella kulturdebatter som angriper konstens otillgänglighet. Det skedde inte minst under fjolårets Venedigbiennal då OCA (Office of Contemporary Art) istället för att visa en utställning arrangerade en föreläsningsserie.

Det är förstås en paradox att ett förmöget land som Norge inte förmår ställa med en egen paviljong i Venedig. Det har ju Danmark, Finland och Azerbadjan. Sistnämnda är också en nyrik oljenation. Att istället bjuda in föreläsare, hur kända och aktuella dessa än må vara, för att hålla seminarier kan förstås uppfattas som ett något torrt och fantasilöst drag och reaktionen från konstnärs- och kritikerkåren var mer kritisk mot just valet av program än mot Norges förment svaga närvaro i Venedig.

Vad är det med föreläsningsformatet som är så provocerande för norsk kulturoffentlighet? Från konstnärshåll, via Norske Billedkunstnere (NBK) och Billedkunst, kommer en mer eller mindre välregisserad kampanj mot OCA som institution, där den beskylls för att missbruka sitt uppdrag att presentera norsk konst utomlands. Att OCA stöttat många av de främsta norska samtidskonstnärernas projekt utomlands hindrar inte de övriga att protestera över vad de menar är felprioriteringar. ”Hvorfor skal OCA bruke sine ressurser på en forelesningsrekke?” undrade Ingvill Henmo i ett debattinlägg i Billedkunst (4/2011).

I ett annat inlägg i samma magasin uppsummeras en del av kritiken mot OCA:s projekt i Venedig och professor Øivind Storm Bjerke sägs sakna ”en dypere refleksjon over makten OCA representerer og hvilke posisjoner stiftelsen fremmer.” Det intressanta i denna debatt är inte vad OCA gör eller inte gör, utan vad som motiverar kritiken. Bilden målas upp av en mäktig och upphöjd stiftelse som ägnar sig åt maktmissbruk och förtryck av något slags konstnärsallmoge. I kunstkritikk.no (11-06-11) beskriver Jon Ove Steihaug det som ett tecken på en tendens inom samtidskonsten som fetischerar det akademiska. Steihaug menar att problemet med akademiseringen av konsten, som han beskriver som en generell trend, är att den gör konsten otillgänglig och elitistisk. Syftet är att etablera kulturellt kapital och symbolisk makt, skriver han. I den fortsatta debatten (i vilken även någon högerpolitiker deltog) ekade en mening ur Steihaugs artikel som ett motto över en inställning som tycks allt mer gällande: ”Til tider fungerer denne akademiseringen mer elitistisk ekskluderende enn tidligere tiders borgerlig finkunst noen gang kunne drømme om.”

Vad är det som får konstkritiker och företrädare för det politiska och intellektuella etablissemanget att angripa kulturelitism? Det är inte i första hand OCA:s program för Venedig som det handlar om, OCA får egentligen bara klä skott för en politiserad kultursyn som framstår som allt mer spekulativ och populistisk.

Visst ligger det en smula ironi i att samma akademiska resonemang som lade grunden för en bred kulturkritik av dolda maktstrukturer och införde diskursbegreppet i det allmänna medvetandet nu vänds mot den egna verksamheten. För där det nyss varit konstens och vetenskapens uppgift att avslöja hierarkier och utanförskap, höjs alltså rösterna för att det är konsten och vetenskapen som är exkluderande.

I senaste nummer av Billedkunst lanserar konstkritikern Bjørn Hatterud en attack mot det han kallar för det exkluderande konstrummet. I en lång och sentimental berättelse skildrar han sin egen uppväxt i en miljö som påminner om förkrigstiden. Bortsett från prästen och läkaren är det nästan ingen i bygden som har universitetsutbildning. Själv visste inte Hatterud vad ett universitet var förrän han kom i tjugårsåldern. Konst var lika främmande, även om han kände till det från skolbibliotekets böcker. Utställningar vågade han inte besöka för det var medelklassens revir, den samhällsgrupp som ”definerte, kategoriserte, kontrollerte, relativiserte og dominerte, gjennom et språk fullt av skolelært, manipulerende bedreviten.”

Om man bortser från att artikeln ger intryck att vara skräddarsydd för ett jobb på kulturdepartementet, presenterar Hatterud ett antal strategier som ska göra upp med den elitistiska konsten. Konsten måste bli folklig, argumenterar han, och därför bör konstens språk rensas på ”fremmedord og lange setninger”. Men att förenkla är inte att fördumma, påstår han vidare och tar psykologin som exempel på en vetenskap som populariserats med gott resultat. Men vad vinner kulturen på att anpassas till publiken?

Sociologen Pierre Bourdieu, som av alla kultur-anti-elitister dras fram för sina teorier om förhållandet mellan social och kulturell makt, studerade arbetarklassens reaktioner på så kallad finkultur (film och bildkonst, mestadels) i det nybyggda kulturkvarteret Beaubourg, med Centre Pompidou som det centrala museet, som byggdes för att rymma alla kulturuttryck och bli en mötesplats över klassgränserna och bryta ner gamla hierarkier. Redan i arkitekturen skulle denna antielitistiska utopi återspeglas och enligt tanken att konventioner upprätthåller sociala hierarkier var det viktigt att bryta med dessa, bland annat genom att vända insidan utåt på byggnaden och integrera offentliga utrymmen där senare gatumusikanter och diverse underhållare var fria att uppträda.

Arbetarklassen, skulle Bourdieu inte helt sympatiskt konkludera senare, är mer intresserad av underhållning. Byggnaden blev så till vida välbesökt av de som traditionellt inte inkluderats i finkulturella sammanhang att projektet snart kunde betraktas som politiskt vällyckat, även om Bourdieus slutsats var att det skapade en homogen offentlighet av sin publik. För att folkmassan intagit en kulturinstitution betyder inte nödvändigtvis att den tillägnat sig kulturen. Jean Baudrillard menar att det handlar om en fascination som absorberar alla kulturuttryck med samma liknöjdhet, där allt accepteras på samma sätt som man godtar följden av program på TV. Resultatet är en implosion av alla kulturella värden.i

Rädslan för en otillgänglig kultur, en finkultur om man så vill, löper igenom hela det moderna demokratiska projektet och dess ideologiska lösningar utmynnar alltid i ikonoklasm. Men det hysteriska korståget för konstförmedling och popularisering som drar genom Norge är märkligt nog inte så mycket en attack mot etablissemangets institutioner som en intern kamp av estetisk och ideologisk natur.

Institutionskritiken, till exempel, är så inlemmad i samtidskonstens huvudfåra att den förvandlats till ett vagt estetiskt kriterium, snarare än det effektivt kritiska verktyg för konstnärliga strategier det kunde ha varit. Det samma kan sägas om mycket av det som snabbt och rutinmässigt förpackas under etiketterna post-kolonialt, könsöverskridande och konsumtionskritiskt. Sakta men säkert töms konsten på meningsfyllt innehåll när den enbart försöker ”ticka boxarna”.

Och nu detta senaste drag: konsten måste bli begriplig. Det är ett krav vi idag annars mest är vana att höra från högerpopulister. Uppfattningen att konst bör vara instrumentell är starkast i politiska ytterkanter av såväl höger som vänster eftersom man där, oavsett salongsfähig polityr, betraktar estetisk och intellektuell verksamhet som genuint samhällsfarligt.

Hur gör man konsten begriplig för gemene man? Vem är detta folk för vilket konst är en gåta? För Bjørn Hatterud är det en hel social kategori som är utestängd, ett samhällsskikt som inte blir definierat som arbetarklass men som är löntagare och står utanför den bildade medelklassen. Det är alltså inte de 3,3 procent av Norges befolkning som officiellt betecknas som fattiga, som Hatterud syftar på. Även om det bara är en tredje del av norrmännen över 16 år som har högre utbildning kan man ifrågasätta att denna grupp är den mest exkluderade från att förstå akademisk samtidskonst i Norge. Bland oss svenska invandrare, den näst största invandrargruppen, är det inte mer än 8 procent som har en längre universitetsutbildning.

Jag är inte den som brukar svänga mig med samhällsstatistik, det undergräver de estetiska och litterära kvaliteter som även en kritisk text kan ha tycker jag. Men hur ska man annars bemöta en utilitaristisk konstsyn som upphöjer samhällsnyttan till ideal? Hur ska man försvara rätten att skriva ”utilitaristisk” i en artikel utan att ha en faktaruta som förklarar begreppet som en filosofisk inriktning som söker åstadkomma mesta möjliga nytta till flest möjliga? Och viktigast av allt: vilka följder får det för konsten när den måste hållas glasklar och fri från dunkla referenser? Bjørn Hatterud hyllar den tidiga popkonsten eftersom alla kan känna igen sig i dess super market-referenser. Men Walter Benjamin, som in i det sista försvarade den intellektuelles rätt, skrev i en essä om översättningens problem att ett konstverk inte kan översättas utan att förvanskas.

Vilken rätt har vi att förstå konsten? Ingen alls, skriver Benjamin, för ”ingen dikt är skapad för läsaren, ingen tavla är målad åt betraktaren, ingen symfoni är komponerad för de människor som kommer till att lyssna på den.”ii Konsten har alltså ett egenvärde som är oberoende av hur väl den kommunicerar. Vi kan förstås diskutera medborgarnas rätt att få exponeras för konst, den har de trots allt betalt för med sina skattepengar. Det är symptomatiskt för en förvrängd demokratisyn att som lösning på en ojämlikhet eftersträva en försämring av samhället istället för en förbättring av medborgaren. Vi behöver inte gå särskilt långt i tiden då begreppet klassresa stod för något förebildligt och där konst och kultur ofta var det första steget.

Att ta hänsyn till mottagaren av ett konstverk eller en konstform har liten eller ingen betydelse för kunskap om verket eller formen, ja ”själva föreställningen om en ’idealisk’ mottagare är ett ont i alla diskussioner om konstteori”, som Benjamin skriver.iii Allt som kan åstadkommas av det är en lättkonsumerad kultur som varken utmanar, påverkar eller intresserar. Man ser redan tendenserna till den utvecklingen, frågan är bara vem som gynnas av det. I varje fall inte den obildade massan.

i  Baudrillard, Jean: The Conspiracy of Art. Semiotext(e), 2005, s. 134-135.
ii Benjamin, Walter: One-Way Street and Other Writings, 2009. Penguin Classics, p. 29. Min översättning.
iii Benjamin, Walter: One-Way Street and Other Writings, 2009. Penguin Classics, p. 29. Min översättning.

Illustrasjon:

Rune Johansen, Arnold Selnes, 2008. 120 x 126 cm, C-print.
Rune Johansen har i många år dokumenterat landsbygdens folk och miljö, gärna särskilt excentriska
interiörer och personligheter. Han är aktuell med en utställning på Galleri K i Oslo som pågår till 5 februari.




 



Related news

3 Comments

Bjørn Hatterud: on 11.02.2012 15:34

ArtSceneTrondheim (AST) publiserte forleden ”Elitism, konst och Norge” av Joakim Borda. I følge e-postreklame fra ASTs redaktør Anne K. Flåtter er artikkelen et “oppgjør med antielitistiske holdninger som preger norsk kunstoffentlighet” og stiller “spørsmål ved hvorfor representanter fra kunstfeltet (…)argumenterer for en mer begripelig kunst”,

Jeg er kunstkritiker, og er det noe jeg ikke liker er det krav om at kunst skal være mer begripelig, mindre elitistisk, eller funksjonell. Et essay jeg skrev i Norsk Kunstårbok 2010 ble i Aftenposten nevnt som ”utgivelsens mest tankevekkende” der ”Hatterud stiller seg (…) kritisk til ønsket om å regulere kunstproduksjon etter etiske prinsipper”.

Overraskelsen var derfor stor da Bordas tekst hadde en artikkel av meg som hovedkilde, ”Kunst med klasse” fra Billedkunst. I følge Borda sier jeg at ”konsten må bli folkelig”, den gjør "attack mot det han kallar för det exkluderande konstrummet". Artikkelen min skal si at ”konstens språk (bör) rensas på ”fremmedord og lange setninger””. Jeg er med i det ”hysteriska korståget för konstförmedling och popularisering", de som lider av ”(r)ädslan för en otillgänglig kultur". Teksten "ger intryck att vara skräddarsydd för ett jobb på kulturdepartementet".

Bordas påstander om meg er tatt ut av løse lufta, ikke en gang navnet mitt klarte han å gjengi rett. Teksten inneholder konsekvent feilsitering, usannheter og urimelige påstander. Jeg har derfor via e-postkorrespondanse med AST forsøkt å få elementer i teksten korrigert, eller teksten fjernet, men det eneste de har rettet opp i er den mest åpenbare feilen, feilstavelsen av navnet mitt. Jo flere feil jeg påpeker i e-postene til redaktør Flåtter, jo mer ivrer hun for at hun og Borda vet bedre enn meg hva jeg selv har skrevet.

Borda sin tekst har svakheter som burde ha blitt oppdaget lenge før publiseringen. Avviket mellom Bordas lesning av teksten min, og det jeg normalt skriver burde satt i gang kritisk lesning av hans artikkel opp mot min. Ettersom ASTs redaksjon ikke gjorde jobben sin, gjør jeg den her:

Den første delen av teksten min er om da jeg, arbeiderklassegutten, ble kunstinteressert som elleveåring, og oppfattet avantgardekunst som opposisjon til middelklassekulturen jeg foraktet som barn, fordi jeg oppfattet denne som nedlatende til arbeiderklassen. Derfor unngikk jeg kunstgallerier, disse opplevde jeg at var for middelklassen. Da jeg dro på en Andy Warhol-utstilling i 1994, 16 år gammel, opplevde jeg gallerirommet og kunstspråket som nedlatende fra middelklassens side. Barne- og ungdomsminnene i artikkelen er skrevet i preteritum, slik at alle skal forstå at dette er fortid, og ikke sier noe om hva jeg står for i dag.

Den andre delen av teksten min, skrevet i presens form, tar initiativ til en dugnad hvor kunstmuseer innfører folkelige formidlingsmåter. Disse skal eventuelt komme i tillegg til det vi har av formidling i dag. Joakim Borda hevder at jeg i artikkelen sier at ”konsten må bli folkelig”. Jeg sier ingen steder i min tekst at kunsten må bli noe som helst, jeg hater kravstilling til kunstnere. Kunsten er flott som den er, det er derfor tar jeg til orde for at flere bør få oppleve den.

Borda hevder at jeg har skrevet en "attack mot det han kallar för det exkluderande konstrummet". Bordas bruk av ordet ”attack” er uforståelig. Jeg angriper ikke kunstrommet, som jeg er del av. Jeg bruker begrepet ”ekskluderende kunstrom” én gang i teksten, i innledningen til barndomsminnene: ”(D)ette er fortellingen om mitt møte med det jeg opplevde som et ekskluderende kunstrom.”

Jeg ble så forfjamset av Bordas påstand om ”attack” at jeg ba ASTs redaktør om å utdype påstanden. Redaktøren viste til en rekke sitater i teksten min som var kritiske mot middelklassen og som beskrev ubehaget i utstillingsrommet. Det var altså mine barndomsminner, som Borda hadde feillest som et nåtidig ”attack” mot kunstrommet, på tross av at jeg alt innledningsvis i teksten gjorde det klart at jeg i dag selv er middelklasse, og en del av kunstrommet.

Borda hevder videre at jeg har skrevet at ”konstens språk (bör) rensas på ”fremmedord og lange setninger””. Dette er rent oppspinn. Jeg nevner uttrykket ”fremmedord og lange setninger” én gang i teksten, i et barndomsminne. Jeg sier aldri at kunsten skal renses for noe som helst, min teksts budskap er det omvendte: ”Jeg mener ikke at folkeliggjøring skal komme som en erstatning for forskning, analyse og fordypning i kunst. Det må komme i tillegg.” Bordas påstand nærmer seg ren løgn. Men det blir verre!

Jeg har de siste to årene anmeldt performancevideo, bøker om og utstillinger med konseptkunst, Fluxus- og lydkunst, flere plateutgivelser med samtidsmusikk og Ultimafestivalen. Da jeg i høst fikk gjøre et eksklusivt portrettintervju med Yoko Ono, var det ikke for å snakke om John Lennon, men for å snakke om Onos kunst. Intervjuet publiserte jeg i et allmennkulturelt tidsskrift, på nynorsk. Bordas artikkel er derfor grovt usann når jeg skrives inn som et eksempel på det han kaller "det hysteriska korståget för konstförmedling och popularisering", de som lider av ”(r)ädslan för en otillgänglig kultur ".

Men aller verst er Bordas kommentar om at jeg skriver en tekst som "ger intryck att vara skräddarsydd för ett jobb på kulturdepartementet". Jeg har aldri blidgjort myndighetspersoner. I artikkelen i norsk kunstårbok kritiserte jeg daværende kulturminister Trond Giske i sterke ordelag for å ville legge føringer for norsk kunst. Jeg var også, så vidt jeg vet, den eneste i Norge som skriftlig, i artikkelform, tok Bjarne Melgaards kunstneriske frihet i forsvar da han stilte ut sine såkalte pedofilibilder.

AST er finansiert med kulturmidler fra Norsk Kulturråd, Fritt Ord, Bildende Kunstneres Hjelpefond, Sør-Trøndelag Fylkeskommune og Trondheim kommune. ASTs publisering av Bordas tekst stiller derfor prinsipielt viktige spørsmål: Hvilke minstekrav må en kunne stille til redaksjonelt arbeid i en delvis offentlig finansiert kunstnettside? Og hvilke konsekvenser bør det få for en redaksjon som bruker kulturmidler på å spre dårlig redigerte tekster, med usannheter og grunnløse påstander om enkeltpersoner?

Mvh
Bjørn Hatterud

Marit Kristine Flåtter: on 13.02.2012 11:19

Bjørn Hatterud kommenterer teksten “Elitism, konst och Norge” av Joakim Borda og ønsker å tilbakevise eventuelle feiloppfatninger av sitt faglige ståsted som kritiker gjennom en redegjørelse av sin bakgrunn.

Problemstillingen Hatterud løfter fram, knyttet til innholdet i “Elitism, konst och Norge”, oppfattes å være basert på en misforståelse av hvordan “Kunst med klasse!” (publisert i Billedkunst 7/2011) er benyttet som bakgrunn for en større tematikk i Bordas tekst. “Elitism, konst och Norge” drøfter hvorvidt det i norsk kunstoffentlighet er en tendens at fagpersoner etterlyser en mer begripelig kunst der (den akademiske) kunsten beskyldes for å være vanskelig og kultureliten (som abstrakt størrelse) kritiseres. Bordas bidrag (såvel som tematikken i tekstserien “Elitism, konst och Norge” hører inn under) problematiserer at slike ytringer "går hånd i hanske"med statens kulturpolitikk, men også de eventuelle konsekvenser av dette.

I “Elitism, konst och Norge” kommuniseres det at teksten “Kunst med Klasse!” gjennom skildring av erfaringsbaserte opplevelser (som Hatterud refererer til som barndomsminner), viser til at kunsten i dag, må formidles i større grad mot (den abstrakte størrelsen) folket. Teksten Hatterud har skrevet for Billedkunst er bygd opp gjennom erfaringsbaserte brokker fra flere tiår tilbake og de generaliserende merkelappene middelklasse og arbeiderklasse benyttes som agonistiske motsetninger for å underbygge forskjellen mellom personer som i følge hans utsagn besitter en kunstforståelse og personer som ikke innehar en forståelse av kunsten. I Hatteruds tekstmateriale benyttes disse virkemidlene som underlag for å argumentere for en folkeliggjøring i ‘Kunst-Norge’ i dag.

Eks. "Jeg hadde blitt tvunget med på utstillinger av skoleverket, og ble effektivt skremt fra å møte opp igjen frivillig, gjennom formidlingsstrategier basert på middelklassens språk og deres kulturelle assosiasjoner." eller "Dette var mennesker som snakket rundt samtalen, som ikke nøyde seg med å bruke språket til å fastslå fakta eller sosiale posisjoner, men som definerte, kategoriserte, kontrollerte, relativiserte og dominerte, gjennom et språk fullt av skolelært, manipulerende bedreviten." og "Slik at også folk med min bakgrunn kan oppsøkt kunsten, uten å føle seg fremmed." Forstått det slik - gjennom tekstens egne virkemidler - har ikke Borda feiltolket innholdet i teksten. Han kommuniserer en lesning basert på virkemidler som er aktivt benyttet i Hatteruds tekst: Erfaringsbasert skildring som argument for endringer i dag. Ergo er en setning som "I senaste nummer av Billedkunst lanserar konstkritikern Bjørn Hatterud en attack mot det han kallar för det exkluderande konstrummet." eller andre eksempler Hatterud viser til fullt legitime, da de er hentet fra utsagn i tekstmaterialet og meningsinnholdet i “Kunst med Klasse!”. ArtSceneTrondheim har konkludert med at det ikke foreligger grunnlag for å imøtekomme Hatteruds krav om total sensur eller forandring i teksten Borda har skrevet, da vi oppfatter at tekstens innhold og polemikk hverken bryter med god presseskikk eller driver med feilsiteringer, slik Hatterud hevder.

For ordens skyld, teksten “Elitism, konst och Norge“ forholder seg ikke til hvorvidt Hatteruds ståsted som kritiker har endret seg eller hvilket erfaringsgrunnlag han selv måtte besitte hverken tidligere eller i dag. Borda har forholdt seg til meningsinnholdet i teksten “Kunst med Klasse!” og den debatt teksten vekker. Forøvrig vises det til teksten her: http://www.billedkunstmag.no/Content.aspx?contentId=2291

Hvorvidt Borda skulle ha undersøkt andre tekster av Hatterud for å danne seg et bilde av han som kritiker Jfr: "Avviket mellom Bordas lesning av teksten min, og det jeg normalt skriver burde satt i gang kritisk lesning av hans artikkel opp mot min." før han debatterer “Kunst med klasse!” oppfattes fra ArtSceneTrondheim sin side som et urimelig krav. Det er videre ingen grunnlag for påstå at Bordas tekst argumenterer feil, gjennom å redegjøre for sin generelle bakgrunn eller poengtere hvorvidt man i andre sammenhenger har ment dette eller hint, slik Hatterud gjør i henvendelsen over. Kan forøvrig bekrefte at “Kunst med klasse!” er gjennomgått flere ganger av artikkelforfatter og ArtSceneTrondheim, både før og etter Hatteruds første eposthenvendelse.

Det er derimot flott at Hatterud velger å understreke sin oppfatning om at en folkeliggjøring av kunsten skal komme i tillegg til den elitistiske rollen kunsten - slik han ser det - har i dag.

Til Hatteruds avsluttende spørsmål: "... hvilke konsekvenser bør det få for en redaksjon som bruker kulturmidler på å spre dårlig redigerte tekster, med usannheter og grunnløse påstander om enkeltpersoner?". En artikkel, utgitt av fagpersonen Hatterud, er belyst og debattert. På bakgrunn av at ingen enkeltpersoner har blitt utsatt for grunnløse påstander eller usannheter i teksten “Elitism, konst och Norge, kan ArtSceneTrondheim tilbakevise verdien av dette utsagnet.

For ordens skyld kan vi minne om muligheten for å prøve instanser som Pressens Faglige Utvalg vedrørende den juridiske holdbarhet i utsagn om hvorvidt kulturrådet eller andre instanser gjør rett i å bemidle virksomheten. Redaksjonens konklusjon som er levert pr mail og gjengitt i kortversjon her, står ved lag.

På vegne av ArtSceneTrondheim
Marit K. Flåtter, tekstredaktør
Trondheimkunsthall.com

Bjørn Hatterud: on 13.02.2012 17:17

Jeg lar redaktørens kommentarer stå uimotsagt, da hun ikke velger å forholde seg til mine kritiske punkter mot Bordas tekst.

Jeg kan bare vise til min kritikk skrevet litt lenger opp, og samtidig oppfordre dere alle til å lese "Kunst med klasse!", og selv se om dere kjenner igjen Bordas lesning av teksten.

Lag dere gjerne et lite rebusløp av instruksjonene i Bordas tekst! Hvis dere bruker sitatene og påstandene i Bordas tekst som utgangspunkt, så kan dere jo prøve å finne dem igjen i "Kunst med klasse!". Lykke til!

mvh
Bjørn Hatterud

Ps: "Kunst med klasse!" finner dere her http://www.billedkunstmag.no/Content.aspx?contentId=2291

Add a comment:

*Required fields




Subscribe to comments RSS Feed